torsdag 21 september 2017

Oviktigt svammel



En vecka sedan
Idag är det en vecka sen min morfar somnade in. Det är fortfarande väldigt svårt att ta in. Han finns faktiskt inte mera. Det är konstigt. Han har ju alltid funnits och nu gör han inte det. Han hade det jobbigt på slutet med mycket värk och så. Därför tycker jag självklart att det var skönt för honom att få somna in. Men det gör inte sorgen mindre. Och om två veckor är det hans begravning. Det kommer bli tufft. Men även en fin stund tror jag. 

Ingen ork
I tisdags var jag med min syster och tränade. Herregud! Det var en timmes utomhus träning och vi körde tabata. 8 olika stationer med två övningar på varje. 20 sekunders träning och 10 sekunders vila x 8 på varje station. Det var inte mycket jag orkade kan jag erkänna. Jo jag gjorde alla övningar men att klara alla 8 omgångar var ju bara att glömma. Jag tror att jag klarade av att göra minst fyra omgångar per station och på vissa flera.

Arg och ledsen
Väldigt roligt men jag blev så arg och ledsen när jag insåg hur lite jag orkade och hur mycket alla andra orkar. Dels skämdes jag för att jag var tvungen att vila men också arg på mig själv för att jag låtit det gå så här långt. Jag tränade ganska mycket för cirka två år sedan men jag har helt tappat både kost och motion. Och att jag dessutom skyller på så mycket saker för att rättfärdiga att jag enbart äter skit och ligger i soffan varenda dag. Varför tar jag inte hand om mig själv? 

Måste leverera
Jag längtar faktiskt tillbaka till att blogga igen. Även efter att börja läsa regelbundet hos er igen. Men jag har inte riktigt orken. Jag tänker många gånger att jag ska sätta mig ner och skriva men så fixar jag det inte. Jag tror att det handlar om att jag känner att om jag börjar skriva så måste jag leverera minst ett inlägg om dagen. Vilket jag faktiskt inte måste. Jag väljer ju själv när jag vill och orkar skriva. Jag vet inte var detta krav kommer ifrån.... 

söndag 17 september 2017

Ljusglitar v 37


Varje söndag samlar jag det finaste och härligaste som hänt under veckan. Sånt jag upplevt och känt. För att öka min tacksamhet och se hur mycket fantastiskt det finns runt omkring mig.
Idéen har jag lånat av Reaktionista som varje söndag delar med sig av sina stjärnögonblick.

* att få måla och pyssla 

* sol! 

* få sitta bredvid morfar och hålla hans hand 

* vara med min mamma och syster 

* ha många fina människor i mitt liv 

* att ha nästan hela släkten samlad och kunna gråta tillsammans 

* ha sonen hemma en liten stund 

* få vara helt ensam och göra precis vad jag vill 

* laga god mat


fredag 15 september 2017

En bloggpaus


Jag tog en liten bloggpaus. Den var inte planerad men jag kände att varken ork eller lust fanns. Att jag behövde lite tid på mig att fundera över min blogg och mitt syfte. 

Men så blev min morfar sämre och all tid gick åt till att sitta vak, se vem som skulle vara där när och olidlig oro. Igår somnade han in. Min mamma var hos honom och sedan var nästan hela släkten där för att säga hejdå. 

Jag har saknat min blogg under dom dagarna jag varit borta men efter gårdagen vet jag inte när jag kommer tillbaka. Kanske blir det lite sporadiskt ett tag. Jag kämpar i alla fall på med veckans ljusglimtar. Så får vi se vad som kommer emellan där. 

söndag 10 september 2017

Ljusglimtar v 36



Varje söndag samlar jag det finaste och härligaste som hänt under veckan. Sånt jag upplevt och känt. För att öka min tacksamhet och se hur mycket fantastiskt det finns runt omkring mig.
Idéen har jag lånat av Reaktionista som varje söndag delar med sig av sina stjärnögonblick

* få vara hemma med en snorig son vilket innebär flera mysiga dagar. 

* sova så länge jag behöver 

* doften av höst 

* roliga klipp på Youtube som jag och Melwin skrattar högt åt 

* god mat 

* få hjälp när jag behöver det 

* hämta ut Melwins nya glasögon 

* köpa sånt som behövs till hösten 

* ha någon att dela saker med 

* att efter väldigt lång tid få ligga bredvid Melwin och läsa för honom igen 

* bara ligga i soffan och lyssna på bok och göra ingenting 

* ett varmt bad 

* när saker som oroat mig löser sig 

* fina och förstående lärare 

* höra om min systers besök hos vår älskade morfar 

* fota regnvåta blommor och svampar 

* få sms från en vän som precis som mig tänkt höra av sig flera gången men annat har kommit i vägen och det är inga problem att vi inte hörts av på ett tag 

* sitta i soffa och redigera bilder och lyssna på musik i lugn och ro 

* alla Doris pussar 

* köra bil med hög och peppande musik

* få fotografera ett bröllop 

söndag 3 september 2017

Ljusglimtar v 35


Varje söndag samlar jag det finaste och härligaste som hänt under veckan. Sånt jag upplevt och känt. För att öka min tacksamhet och se hur mycket fantastiskt det finns runt omkring mig.
Idéen har jag lånat av Reaktionista som varje söndag delar med sig av sina stjärnögonblick

* välja nya glasögon med prinsen 

* få fotmassage 

* städa och fixa hemma 

* slå in paket 

* få pyssla, fixa och göra tårta till kalas

* stöd från någon som verkar se rakt igenom min fasad 

* alla människor som älskar oss 

* prinsen lycka när han öppnade sina paket 

* ett långt, viktigt och fint samtal 

* stå och titta och lyssna på ett spöregn med huvudet mot hans axel 

* sitta en stund med min bullet journal 

* sitta tillsammans med sonen i hans rum och bara vara 

* en stund ensam i bilen 

* bli väckt av en puss 



fredag 1 september 2017

Vakna med ångest


Jag känner det så fort jag vaknar. Innan jag ens öppnar ögonen. Den är redan där. Det välkända trycket över bröstet som växer sig starkare för varje sekund. Hjärtat slår så mycket hårdare än vad det borde. Kroppen är så stel att jag inte vet hur jag ska kunna gå upp ur sängen eller ens röra på mig. 
Det sticker i armarna och snurrar i huvudet. Varför? Inte nu igen! Varför ska det alltid vara så här? 


Just denna dag ska vi åka iväg. Då vet jag redan kvällen innan att jag kommer vakna med ångest. Eller egentligen vet jag det så fort planerna är satta. Det kommer bli ångest. Från morgonen och förhoppningsvis fram tills vi är på plats. Har jag otur håller den i sig tills vi är hemma igen. 

Jag gör allt det där man ska. Gör trots ångesten. Kämpar inte emot utan låter den vara. Trots all ångest och att det känns som om jag ska dö så gör jag det jag ska ändå. Det ska sänka ångesten. Få den att sjunka och kanske försvinna. Men det händer aldrig. Trots år av att gå emot ångesten är den kvar. Ibland otroligt stark och ibland lite svagare. Men den är alltid där. 

onsdag 30 augusti 2017

Till min prins


Idag fyller han år. Min livs stora kärlek. Min prins. Mitt hjärta.

Han som förändrade mitt liv. Som alltid gett mig någonting att kämpa för. Han som är ljuset och lyckan i mitt liv.

För 11 år sedan kom han ut. En snabb förlossning som förvånade alla. En otroligt liten pojke som såg ut att inte ha växt i sitt skinn. Det vackraste jag sett men det tog tid innan jag förstod att det var min son. Att jag var mamma.



Han är den smartaste personen jag känner. Han vet mer än mig om det mesta. Dessutom är han otroligt rolig och får mig att skratta högt flera gånger om dagen. Omtänksam och väldigt gullig är han också. Populär i skolan med många fina vänner som gärna är hos oss.

Jag är tacksam varje dag över att få vara hans mamma. Att han valde just mig till sin mamma. Att han varje dag får mig att kämpa för att vara en bättre människa.



Grattis älskade unge!