fredag 20 oktober 2017

#metoo


Har ni sett #metoo? Har svårt att tänka mig att någon har missat den. Jag såg den i måndags och delade den genast. Efter det har i stort sett varje kvinna i mitt flöde både på Facebook och instagram delat det. Jag vet egentligen inte varför jag blir förvånad över att så många delar det. Med tanke på hur många gånger det hänt mig borde jag förstå att många med mig upplevt samma saker. 

Jag kommer faktiskt inte ens ihåg alla gånger det hänt. Alla gånger någon sexuellt trakasserat mig eller gjort något sexuellt mot min vilja. När jag mellan 10-15 år alltid fick klappar på rumpan av min farfar när han kramade mig. Som när jag var 14 år och en bekant kom fram och tog mig på rumpan och frågade om jag alltid haft så sexig rumpa. Eller när jag 17 år gammal sov över hos en kille och vaknade mitt i natten av att han hade sex med mig. Inget konstigt enligt honom eftersom jag hade gått med på det på kvällen. På kvällen när jag var VAKEN. En helt annan sak när man sover. När jag 18år gammal fick skjuts hem av en kompis som plötsligt svänger in på en skogsväg och försöker ha sex med mig fast jag stretar emot och säger nej. Hur många dickpics har jag inte fått utan att be om dom? Hur många gånger har inte killar skrivit till mig och frågat om vi ska ha sex fast jag inte har en aning om vilka dom är. Jag har blivit kallad hora för att jag tackat nej till sexförslag från män jag aldrig sett eller pratat med. Jag har fått en snopp intvingad i munnen så jag kräktes. 

Det här är inga konstiga saker för en kvinna. Det är vardag. Jag tror varje tjej och kvinna har sina egna berättelser. Vad denna # ska leda till vet jag inte. Antagligen ingenting. Men förhoppningsvis öppnar det ögonen om hur stort detta problem är. Att det inte bara är en eller två som fått utstå någonting utan att varenda kvinna någon gång känt sig kränkt, utnyttjad eller trakasserad. 

onsdag 18 oktober 2017

Virkat nyckelband


Jag har länge haft ett nyckelband men som ni vet när man haft någonting länge så slits det. Dessutom var det inte så snyggt. Ett vanligt tygband med väldigt många olika färger. Kändes inte alls som jag. 
Och eftersom det gick sönder fick jag idéen att virka ett eget. 


Sagt och gjort. Jag tog fram garn i färger jag gillade. Sen la jag upp 60 maskor och fyllde på med stolpar hela vägen. En rad med smygmaskor och avslutade med det lila garnet som jag virkade tre smygmaskor med och fäste på varannan maska för att få lite spets känsla. 


Fäste det i en nyckelring jag hade och sen var det bara att flytta över nycklarna. 

Både min mamma och min syster önskade sig varsin och eftersom dom båda fyller den här månaden ha jag fått till två stycken som present till dom. 

måndag 16 oktober 2017

Jag kan inte bära min sorg


Vad gör man när det känns som om sorgen tar över allting och håller på att sprängas inne i kroppen men ingenting kommer ut? Sorgen sitter i hela kroppen och över allt jag gör. Det bränner ständigt bakom ögonen och det sitter en stor klump i min hals. Men ingenting kommer ut. Det bara är där. Trycker och drar åt alla håll men kommer inte ut.

Jag har så mycket sorg i mig. Morfars död, den som var min bästa vän (och den ända i hela världen som jag berättade allt för) behandlade mig illa och istället för att be om ursäkt och försöka ställa allting till rätta bara sa hejdå, saknaden efter min son, sorgen över att han inte mår bra, sorgen över att inte kunna arbeta, sorgen över människor som jag tycker om som är i sorg eller har det jobbigt av olika anledningar.

Jag vill hjälpa dom i min närhet. Finnas där när dom sörjer. Kunna hjälpa till när det kör ihop sig. Stötta när livet är jobbigt. Eller bara hänga med dom och vara där. Men hur hjälper man andra när man själv sitter fast? Hur kan man hjälpa någon annan med deras sorg när man inte kan bära sin egen?

söndag 15 oktober 2017

Ljusglimtar v 41


Varje söndag samlar jag det finaste och härligaste som hänt under veckan. Sånt jag upplevt och känt. För att öka min tacksamhet och se hur mycket fantastiskt det finns runt omkring mig.
Idéen har jag lånat av Reaktionista som varje söndag delar med sig av sina stjärnögonblick.

* ett mysigt kalas hos syster 

* få mysa med prinsen en stund 

* en promenad och senare ett träningspass

* mysa med två dagar gamla lamm.

* hitta nya spännande böcker att lyssna på

* en vacker höst dag med sol, hög luft och fantastiska färger

* krypa ner i sängen nyduschad och titta på film

* få pussar från doris

* spendera en eftermiddag med vuxna och barn som jag tycker så mycket om

* en 1 1/2 åring som kastar sig omkring min hals 



fredag 13 oktober 2017

Min önskelista


Om exakt en vecka fyller jag år. 30 någonting. Fast jag brukar säga att jag är 25. Men det är väl ingen som tror på. Fast min son brukar prata om att jag är väldigt ung om man jämför med hans kompisars föräldrar. 

Jag gjorde i alla fall en liten önskelista inför min födelsedag. Nu tror jag inte att jag får någonting av detta men har jag tur får jag lite pengar så jag kanske själv kan köpa någonting av det till mig själv. 
Helt utan inbördes ordning önskar jag mig:

Ett träningskort. 
Skulle vara så härligt att kunna börja träna igen. Men jag har inte råd. Hade tänkt mig på stans badhus för då kan jag gå på gymmet, köra pass och simma. Underbart! 

En ansiktsbehandling
Det är ju så fantastiskt skönt att gå på en behandling. Dessutom är min hud katastrof så den skulle behöva en ordentlig push. 

En ny dator 
Min är så seg och lever lite sitt eget liv. Dessutom skulle jag vilja ha en stationär för att kunna redigera mina bilder bättre än vad jag kan idag. 

Kläder
Eller presentkort så jag kan åka och köpa kläder. Jag har väldigt lite som passar och dessutom inte alls mycket som jag tycker om längre. Jag har även rensat ut mycket så det är tunt i garderoben nu. 

Alla bilder är från pixabay.com
www.pixabay.com

torsdag 12 oktober 2017

Vården i Sverige är under all kritik


Min psykolog är mammaledig
I december förra året var jag hos min psykolog sista gången. Hon skulle gå på mammaledighet så det var dags att avsluta. Under hennes andra mammaledighet och semestrar har jag haft en annan kontakt som ringt mig ungefär en gång i månaden för att kolla läget. Låt mig prata av mig lite och se om jag behöver komma dit. Denna kvinna gick jag till innan jag började hos min psykolog så hon har lite koll på vem jag är och vad problemen är.

Ny medicin
Igår var det fem månader sen jag hade en tid hos läkaren inom psykiatrin. Min kontakt var med och hon ansåg att jag behövde ändra min medicin eftersom jag hade ökad ångest och sov så otroligt dåligt. Ett problem som fortfarande kvarstår. Jag fick en annan medicin utskriven som ett komplement till den jag redan äter. Min kontakt lovade då att ringa minst en gång i veckan under insättningsperioden då man oftast mår sämre under två till fyra veckor.


Noll samtal
Under dessa fem månader sen jag var hos läkaren. Under dessa fem månader har min kontakt ringt till mig noll gånger. Inte ett enda samtal har jag fått. Hon ska ringa minst en gång i månaden för att kolla läget och lovade nu minst ett samtal i veckan och hon har inte ringt en enda gång.

Att inte orka själv
Jag är inte förvånad egentligen. Vården i Sverige är inte bra. Jag ramlade helt mellan stolarna och fick klara mig själv. Nu är jag otroligt envis och tjurskallig och ber väldigt sällan om hjälp (vilket hon vet) Istället för att oroa mig eller må ännu sämre blir jag förbannad och tänker att då klarar jag mig väl själv då. Men hur många finns det inte som inte klarar av det? Som inte själva kan ta upp telefonen för att dom mår för dåligt? Som inte har människor runt omkring sig som kan hjälpa och stötta? Som kanske till och med ger upp och tar sitt liv när dom inte får den stöttning dom behöver och har blivit lovade? Är det verkligen så svårt att få till ett samtal? Nån gång under fem månader borde man ha möjligheten att ta upp telefonen. Och att helt enkelt inte lova ett samtal per vecka om man inte kan hålla det.

onsdag 11 oktober 2017

Tankar om män och rasism


Jag har funderat på en sak. Många män i min omgivning och män i allmänhet som vill dela med sig av sina åsikter tycker om SD och anser att invandringen ska stoppas. Alla invandrare är nämligen våldtäktsmän. Dom är ju självklart inte rasister (enligt sig själva)

Däremot har jag inte hört en enda kvinna som sagt dessa saker. Eftersom det är vi kvinnor som utsätts för våldtäkter (till största delen) borde det väl i så fall vara vi som vill stoppa invandringen om det nu ökar risken för att bli utsatta?

Den ända gemensamma nämnaren för våldtäkter är att det är män som utför dom. ALLA som utsatt mig för övergrepp av olika slag har varit svenska män. Jag är inte på något sätt rädd för invandrare. Jag är rädd för män.