Att ha en blind hund

För lite mer än 4 år sedan flyttade det hit en liten tjej vid namn Doris. Hon skulle två månader senare fylla 5 år och var en otroligt charmig liten tjej. Så kärleksfull och tillgiven att man blev helt paff. Älskade alla och ville alltid vara nära. Och precis så är hon fortfarande. Sova och leka med bollar är de bästa som finns och att få springa lös i skogen är härligt.

Men för lite mer än två år sedan hände någonting. Det gick inte över en natt utan sakta. Först upptäckte vi att hon antagligen såg dåligt på ett öga. Och så för två år sedan insåg vi att hon var blind. På båda ögonen. Och veterinären bekräftade detta. Det kunde kanske gå att operera. För 40 000 kr. Och utan garantier. Pengar jag inte hade.

I början var jag väldigt orolig. Hon var så förändrad. Inte alls glad och mysig längre. Hon ville ligga ifred, inte gå ut eller ens röra på sig speciellt mycket. En depression skulle jag säga. Tänkarna var många och visst fanns tanken på att om hon inte mår bättre så får hon somna in. För vad är de för ett liv om hon bara är ledsen och osäker? Men sakta började hon återkomma till den hon var.

Så hur är de då att leva med en blind hund? Jo precis som innan hon blev blind i stort sett. Det är inte så smart att möblera om hemma för hon hittar ju här. Det är inte heller så lätt att ta med henne till nya platser då hon inte känner igen sig och då går in i saker. Dessutom undviker vi stora folksamlingar eller att ta med henne på tex kalas då jag märker att hon blir stressad av att höra massa människor men inte kunna se dom.

Förutom de så är de precis som vanligt. Hon hoppar upp i soffan och lägger sig bredvid. Hon äter med god aptit och det är fortfarande väldigt kul att leka med bollar. Hon har såna som låter så hon hör när dom rullar iväg. Jag läste någonstans att blinda hundar inte ska gå lösa men det gör hon. Inte precis i början men nu händer de ofta. I skogen eller på öppna platser. De gäller bara att jag pratar med henne eller låter så hon vet vart jag är.