tisdag 9 januari 2018

Dödsångest


Jag har precis kommit upp ur badet och står med handduken runt mig när det ringer. Han frågar vad jag gör och jag svarar. Sen hör jag att det är någonting som inte stämmer. Har det hänt någonting frågar jag. Det är tyst en lång stund. Hjärtat hoppar över ett slag och magen knyter sig. Jag frågar igen och efter en stunds tystnad snörvlar han till och får fram att hon har cancer. Jag letar i hjärnan efter passande ord och meningar att säga. Det är helt tomt. De finns ingenting att svara. Ingenting som kan trösta. Tillslut frågar jag vart barnen är och sen blandas snyftningar med ord. Jag sliter fram kläder och vet inte riktigt vad jag får på mig eller vart jag lägger handduken. Håret är fortfarande blött när jag rusar ner för trapporna och sätter mig i bilen.

På vägen dit tänker jag på denna jävla skit cancer och sen på döden. Plötsligt kommer en känsla jag aldrig haft förut. Dödsångest tror jag. Jag har aldrig varit rädd för döden. Jag har haft nära vänner som dött och jobbat inom äldrevården och flera gånger varit med när någon tar sitt sista andetag. Det har aldrig skrämt mig. Men nu när jag sitter där i bilen med ännu ett cancer besked blir jag rädd. Rädd för att jag ska dö. Jag ser framför mig hur min mamma och syster begraver mig och jag får panik. Det får inte hända. Jag kan inte dö. Min son behöver mig. Jag börjar genast fundera på vad jag kan göra för att överleva. Men vad jag ska överleva vet jag inte. Livet?

När jag kommer fram är dessa tankar borta. Jag har inte tid med dom. Han gråter fortfarande. Under kvällen ligger han ibland i mitt knä och gråter, sitter med huvudet i händerna eller går runt. Sent på natten somnar han utmattad på min arm och jag vågar inte röra mig av rädsla för att väcka honom. Jag vet inte hur länge jag ligger där men tillslut vaknar han och går och lägger sig i sängen medan jag blir kvar i soffan med mörkret och tankarna.

1 kommentar:

  1. Hjärtat, vad ledsamt att läsa om din oro men jag förstår dig. Jag lever också med en ständig dödsångest.
    Kan du kanske prata med någon mer än din psykolog <3 Jag fick hjälp av en präst faktiskt.
    Kram

    SvaraRadera