fredag 16 juni 2017

Kära Ångest!



Vi har ju känt varandra länge. Umgåtts nästan hela mitt liv. Ibland mer och ibland mindre. Men dom senaste 15 åren skulle jag säga att vi umgåtts i stort sett varje dag.  Du är en av dom som känner mig bäst. Främst mina svaga punkter. Du vet precis när du ska trycka på. När jag har som minst att sätta emot. Det brukar vara då du passar på att komma. Jag vet inte riktigt varför. Om du tror att jag är ensam och behöver sällskap eller nått sånt. Men sällskap av dig är ingenting jag någonsin behöver.

Du är en dom värsta delarna av mig. Kanske den absolut värsta. Ett tag trodde jag att det gick att jobba bort dig. Om jag verkligen försökte. Men i 15 år har jag gått i terapi från och till. Och medicin har jag nog ätit från och till i alla fall 13 år. Jag har testat meditation, mindfullness, andningsövningar, kbt... Vissa delar av dig har jag jobbat bort. Eller kanske bara begravt. För ibland känns det som att dom är påväg tillbaka igen. Men jag tror att jag har verktyg för att inte gå in i dom igen. Som tvångstankar. Det var många år sedan jag hade det. Men jag kan känna att dom ligger och lurar där då och då.

Nu har jag insett att jag inte kan bli av med dig. Du är en del av mig. En del som jag hatar men försöker att acceptera. Det blir inte bättre av att kämpa emot. Jag har kämpat emot, jag har låtit dig ta över mitt liv, jag har gråtit och skrikit efter hjälp. Jag har försökt bli av med dig på alla sätt jag kan tänka mig. Men du är kvar. Och jag vet att du inte kommer försvinna.

Du gör mig så trött. Jag tror inte att människor utan ångest förstår hur mycket energi det tar att göra allting med ångest. Jag kämpar inte längre emot. Men det tar otroligt mycket kraft att tex gå och handla medan det känns som att man ska dö. Att veta att det inte är farligt och att man inte kommer dö hjälper inte. Kroppen bara skriker och då ska man stänga av det och ändå göra det. Som att springa fram till ett vilt lejon. Det är ju någonting som både kropp och hjärna skriker nej till. Ändå måste du göra det.

Men jag jobbar på acceptans. Att låta dig vara en del av mig men att inte styra mitt liv. En svår uppgift som jag inte alltid lyckas med. Men jag jobbar hårt varje dag.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar