måndag 8 maj 2017

När man inte längre orkar


Ibland funderar jag på vad mening är. Varför jag ska leva med ständig ångest och värk. Just nu har jag en period full med ångest. Jag somnar med ångest och jag vaknar med ångest. Hela dagarna finns ångesten där. Ibland lite i bakgrunden och ibland i rena panikångestattacker. Min värk är likadan. Vissa stunder finns den i bakgrunden och i andra tar den mycket plats.

När jag har dessa perioder är det svårt att se varför livet ska vara så här. Varje stund är en kamp för mig och jag är så trött. Jag förstår inte varför jag ska fortsätta kämpa. Det tar ju inte slut. Jag vet att det blir bättre, men inte bra, för att sedan komma till en sån här period igen. Och så kommer det vara hela mitt liv. Jag kan inte bli av med varken min ångest eller min värk. Oavsett medicinering, livsval eller livsstil. Det kommer alltid finnas här.


Så varför fortsätter jag då? Ångesten har jag haft i snart 33 år och värken i runt 10 år.
Dels för att jag är så jävla envis. Ingenting ska kunna knäcka mig. Varken, ångest, värk, andra människor eller händelser. Dessutom vet jag ju efter alla dessa år att det blir bättre. Inte bra men det kommer att finnas stunder och perioder där det är bättre. Och dom är värda att vänta på.
Sen är det självklart min son (och andra människor i mitt liv) Han får mig att fortsätta. För mig är han det absolut viktigaste i livet och den jag lever för. Han ger så mycket kärlek och glädje varje dag. Att få vara hans mamma och följa honom längst livet gör att jag orkar gå igenom vadsomhelst.
Sen har jag andra fantastiska människor i mitt liv som finns där. Som hjälper, lyssnar. stöttar, får mig att skratta och uppleva saker. Människor som har tålamod med mig när jag mår dåligt och som påminner mig om att bromsa när jag mår bra.

Så oavsett hur tufft det är och om jag undrar varför jag fortsätter min kamp så påminner jag mig själv om att det är värt det. För alternativet är att dö och det vill jag inte. Tänk så mycket jag skulle missa då.

4 kommentarer:

  1. Jag lider med dig... Jag har det inte så jobbigt som dig men har också värk, ångest och är sedan ett par månader deltidssjukskriven för utmattningssyndrom. Det utlöstes troligen av att båda mina föräldrar blivit allvarligt sjuka. Vissa dagar undrar jag hur jag ska orka, ser inget att längta till, bara en grå vardag... Men son, man, träning, jobb och andra små glädjeämnen håller mig ovanför ytan... Många kramar till dig!

    SvaraRadera
  2. Jag blir glad när jag läser att du med din envishet på något sätt har accepterat att det är som det är vilket inte på något sätt gör det enkare. GAD kan jag inte ens försöka förstå hur det är att leva med men värk det är jag mästare på. Jag har två reumatiska sjukdomar och lever med både värk och smärta.

    Jag önskar att det ljusnar för dig. Krama sonen massor.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker det är skönt att du är så jävla envis och du har ju vänner och famil som stöttar dig 💜❤

    SvaraRadera
  4. Så mycket kärlek till dig <3

    SvaraRadera