onsdag 22 mars 2017

Mina dåliga dagar


Igår när väckarklockan ringde kunde jag knappt öppna mina ögon. Det kändes som om hela kroppen var täckt av cement. Att röra sig kändes helt omöjligt. Dessutom vägrade ögonen att samarbeta. Hur mycket jag än försökte hålla dom öppna slogs dom igen.

Det har varit så här den senaste tiden. Otroligt trött, mycket värk, ångest och så många tankar. Kanske är det alla väderväxlingar som gör att jag har ont och därför blir så trött och får mycket ångest. Kanske är alla tankar och ångest pga att jag inte längre går hos min psykolog.

Jag känner mig värdelös på alla plan. Som mamma, dotter, syster, flickvän, vän, matte. Jag hör inte av mig, glömmer bort vad människor säger, orkar inte träffas, får inte ihop vardagen, har inte varit och hälsat på varken mormor eller morfar fast jag borde och det skäms jag för.

Listorna blir bara längre och längre och de händer ingenting. Måsten, borden och sånt jag vill. Det ökar ångesten och tankarna snurrar ännu fortare när jag tänker på allting som ska göras.

Jag har svårt att somna på kvällarna. Tankarna vill inte tystna. Hjärnan vägrar lugna sig. Jag ligger och funderar på vad jag borde gjort under dagen och vad jag borde göra dagen efter. Jag räknar ut hur mycket pengar jag har kvar, hur mycket räkningar jag har och hur jag ska klara månaden. Jag försöker slappna av men ju mer jag försöker desto ondare gör kroppen.

Det känns som om livet, kroppen och psyket är i total kaos. Jag vet inte vart jag ska börja eller hur. Jag vet också att de varit så här förut och mycket värre dessutom. Jag vet att de blir bättre och att de går över. Men de är en klen tröst när man är mitt i det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar