torsdag 23 februari 2017

Avskedsbrev till min vän

Hej vännen!

Nu är det några dagar sen du somnade in. Två för att vara exakt. Och jag kan inte riktigt förstå att du inte finns mer. Att det aldrig mer kommer plinga till i min telefon och ditt namn kommer stå där.
Att jag inte kan åka till dig och fika och prata skit, ta en promenad och retas med dig.

Det var så mycket vi inte hann med. Vi skulle ju fota dig tillsammans med dina barn, åka iväg på utflykt, jag hade lovat att sova över hos dig så du kunde ha dina barn hos dig och vi skulle ju se den där filmen ihop som jag alltid glömmer namnet på. Jag skulle fixat så bion bytte salong så du kunde få sitta i en lyx stol och titta på nya star wars och vi skulle kolla på Game of thrones ihop när de började igen. Men vi hann inte. Du finns inte mera.

Jag tänker så mycket på dina barn. Dina tre små fina barn som du inte får se växa upp. Allting du missar med dom och hur otroligt ont de måste göra i dom nu när dom förlorat sin pappa. Kommer din minsta lilla ens komma ihåg dig? Hann du skriva några brev till dom som vi pratade om?

Jag vet att du var trött på slutet. Du orkade inte träffas eller höra av dig. Men du var också trött på kampen. Du visste att de inte var någon idé. Och du var trött på att vänta. Bara sitta där och vänta på att livet skulle ta slut. Det fanns ju ingenting att göra. Ingenting kunde rädda dig. Trots allt du gick igenom så vann cancern. Och jag tror att de var skönt för dig när du fick somna. Att väntan var över.


Du ångrade mycket du gjort i ditt liv. Vi pratade ofta om de. Att du varit ett svin och att du trodde att många aldrig skulle förlåta dig. Du förstod inte varför jag var så snäll mot dig. Jag som visste saker du gjort mot någon jag älskar. Men jag såg att du ångrade dig och att du inte var samma person. Jag hoppas att du inte behövde tänka på det på slutet utan fick känna lugn, kärlek och trygghet. Känna att det var okej. Att du var okej och älskad.

Nu får du vara med din pappa igen. Du saknade honom så mycket och precis som dig gick han alldeles för tidigt. Men jag är säker på att ni nu är tillsammans igen. Han skällde säkert på dig först. För att du tatuerat dig på halsen. Du som lovade honom att inte göra det. Men ni skrattar nog åt de sen.

Jag hoppas att du mår bra där du är. Att du inte har ont längre. Inte känner nån ångest eller oro. Att du fått frid och kan titta på dina barn genom deras liv även om du inte fysiskt är här.

Jag är så ledsen för att vi inte fick mer tid tillsammans. Du är saknad och aldrig glömd.

Sov gott min vän!

1 kommentar: