lördag 11 februari 2017

Att leva i ett destruktivt förhållande

För några år sedan träffade jag en man som tog mig med storm. Han höjde upp mig till skyarna, visade direkt att han menade allvar och hjälpte mig att bli frisk från min anorexi. Det gick fort och jag föll handlöst.

Men det tog inte lång tid innan allt ändrades. Han hade ett hemskt humör. Det var ständigt gap och skrik. Jag fick inte träffa vänner, pratade jag med någon av hans vänner var jag för trevlig och flirtade. Det mesta jag gjorde var fel. Ändå stannade jag. Ja jag flyttade till och med ihop med honom. Ett mycket dumt beslut.


Redan innan vi flyttade ihop hade jag kommit på att han var otrogen. Om och om igen. Det var meddelanden på telefonen, jag hittade honom på dejtinsidor och konstiga samtal på udda tider. Ändå stannade jag kvar. De var ju mitt fel. De var han tydlig med att berätta.

Han slog sönder saker, talade om vilken värdelös människa och mamma jag var. Det fanns alltid någonting att klaga på. Och han berättade alltid att jag inte var tillräcklig snygg, smal och bra för att han skulle kunna hålla sig till bara mig. Han behövde andra eftersom jag inte höll måttet.
I början var han "bara" våldsam under sex. Men det blev värre och värre. Flera gånger stöp han mig tills jag svimmade och slutade andas. Det blev också mer aggressivt utanför sovrummet. Jag trycktes in i väggen, hölls fast och skakades hårt.

Men jag stannad. Försökte vara tillräcklig bra för att jag skulle räcka till. Vände ut och in på mig själv för att vara tillagas och ha det lugnt hemma. Det som fick mig att tillslut ta mig därifrån var en natt när min son var sjuk. Jag la mig hos honom då han hade feber och vi somnade. Under tilden gick mannen igenom min telefon och hittade sms som han inte tyckte var passande. Så han kom ner och skrek. Min son vaknade och undrade vad han sa och plötsligt stod även hans dotter i dörröppningen. Han skrek att jag var äcklig och en hora. Återigen om hur värdelös jag var och att jag inte skulle tro at jag kunde få någon annan än honom.


Där fick jag nog. Jag hade försökt skydda barnen så gott jag kunde men att stå och skrika i min sjuka sons rum mitt i natten fick mig att vakna. Jag och sonen flyttade hem till min mamma tills vi fick en lägenhet. Tyvärr gick jag tillbaka till honom. Flera gånger. Men tillslut insåg jag att han inte skulle ändra sig och att jag förtjänade bättre. Men det tog 4 år.

Det har satt djupa spår i mig. Min självkänsla och mitt självförtroende är fortfarande i botten. Jag klarar inte av när en man höjer rösten (nått min son inte heller klarar av) Om en man sitter nära mig och gör en hastig rörelse duckar jag automatisk. Jag har svårt att lita på någon och vill inte att människor kommer för nära. Varken fysiskt eller känslomässigt. Jag är otroligt rädd för att bli bedragen och är väldigt vaksam på tecken. Alla kvinnor är ett potentiellt hot. Jag gör mig alltid till, ställer upp och hjälper till mycket mer än vad jag borde eller egentligen orkar. Men jag jobbar på det. Varje dag.

Bilderna från Pixabay.com

3 kommentarer:

  1. Fy vilken hemsk läsning, fruktansvärd. Jag beklagar att du tvingats genomgå det här!

    SvaraRadera
  2. Det är förjäkligt! Vidrigt att vara i.
    Du vet att jag vet hur det är att leva så. Det sätter så jäkla djupa spår.
    Jag blev tvärtom, ställde inte upp ett dugg efter det. Synade mäns blickar och blev hotfull om dom kom för nära. Som en mur av försvar.

    Men det går, med tiden. Jag tror (bara min egen tanke) att det handlar om att man börjar lita på sig själv. Och inte köper bullshit från andra. Ser sitt eget värde.
    Det låter ju enkelt när man skriver det. Men det är det där med att jobba med sig själv, precis som du och många andra gör. Det är ju på ett sätt som att ge sig själv upprättelse. Att stå upp för sig själv.

    Du är fin och värd så mycket. Kom ihåg det!
    Kram Hannis

    SvaraRadera
  3. Shit, vilken stark text. Både välskriven och ärlig men framför allt viktig. Tänk vad vissa människor har förmågan att manipulera och lova saker som inte finns. Fy sjutton vad grym du är som tog dig ur det!

    SvaraRadera