onsdag 18 januari 2017

Anorexi


För ca 6-7 år sen vart jag sjuk. Väldigt sjuk. Det började med att jag fick fobi mot att äta pga rädsla att kräkas. Det satt så djupt att jag nästan helt slutade äta. Som ni förstår gick jag ner i vikt väldigt mycket och fort. Detta triggade mig till att fortsätta att hoppa över mat. Jag ville bli smalare. I stort sett så åt jag en macka eller en risifrutti om dagen i ungefär två år. Det var för mig "säker" mat. Även om jag fortsatte för att gå ner i vikt så fortsatte jag att äta sånt som jag ansåg inte kunde göra mig sjuk.

För att förklara mina tankar om mat som inte var "säker" Äpple tex, vem som helst kunde rört äpplet i affären och jag ansåg att de inte hjälpte att tvätta de. Även mina händer var smutsiga och jag kunde inte ta i någonting jag skulle stoppa i munnen. Bestick och fryspåsar var min lösning på det. Kyckling kunde vara dåligt eller inte tillagat rätt. Precis som alla andra sorters kött. Grönsaker kunde ha jord på sig osv.


Självklart påpekade människor att jag blivit smal och att jag inte åt. Jag gjorde inte direkt nån hemlighet av att jag inte åt mat och vissa reagerade starkt men jag skrattade mest bort de. De var ju härligt att gå ner i vikt och få uppmärksamhet. Tillslut vägde jag 45 kg. Under tiden jobbade jag 75-100% inom vården och var ensamstående mamma. När vi pratade vikt på jobbet talade en kollega om att hon vägde 43 kg. Hon var mycket kortare än mig men jag såg de som att om jag bara kom ner till hennes vikt skulle jag också vara smal. För oavsett hur mycket jag gick ner var jag ju inte tillräckligt smal. Så jag gick ner till 42 kg.

Det gick självklart ut över min son. Jag orkade inte speciellt mycket och jag var även rädd att han skulle få i sig någonting som gjorde honom sjuk. Självklart fick han äta men jag var extremt noga med hygien och att kontrollera all mat. Jag kunde till och med diska om tallrikar och bestick tre gånger för att vara säker på att de var rent. Jag fick också problem med att pussa och krama honom för jag var rädd för bakterier.

Bild från pixabay.com



Här sökte jag hjälp. Jag fick snabbt komma till både en psykolog och en ätstörningssköterska. Varje vecka fick jag väga mig där för att se att jag gick upp i vikt eller i alla fall inte ner mera. Även puls och blodtryck testades varje vecka då mitt hjärta jobbade alldeles för hårt.

Jag fick skriva matdagbok, prata om min rädsla för både bakterier och att gå upp i vikt och gick KBT för att börja äta igen. Det var en otroligt jobbig tid. Men jag jobbade hårt. För att finnas till för min son och för att kunna vara nära honom utan ångest. Han har alltid varit de absolut viktigaste för mig och allt jag gör är för att han ska ha de bra.

Idag anses jag som frisk även om jag själv inte ser de så. Jag väger normalt och äter men mitt förhållande till mat är inte alls som de ska. Men de tar vi en annan dag.

2 kommentarer:

  1. Så lätt att trilla in i ett ekorrhjul som bara snurrar fortare och fortare. Skönt att du kommit ur det och kommit en bit på vägen med ditt bättre jag.
    Mamma C

    SvaraRadera
  2. Tack för din berättelse!

    SvaraRadera