torsdag 8 september 2016

Ångestattack


I helgen fick jag en otroligt stor ångestattack. Det var länge sen jag hade det nu. Lite små ångest har funnits hela sommaren men inte sån ordentlig. För några år sedan hade jag dessa flera gånger om dagen. Sen har de varit ångest för specifika saker. Generaliserat ångestsyndrom som jag har är i stort sett att man har ångest för ingenting. Eller allting kanske man ska säga. De finns inget speciellt utan de bara kommer. För ingenting eller för allting.

I alla fall. Jag var iväg med barnen och vi hade en jätte mysig dag. Så plötsligt när vi skulle åka hem kom de. Från ingenstans med full kraft. Jag kände hur mina armar började domna bort och jag blev yr i huvudet. Det var svårt att andas, fokusera och hjärtat slog så hårt. Barnen stannade och klättrade i ett träd på väg till bilen och jag slängde mig ner i marken och försökte andas. Regnet vräkte ner och de var massa folk men jag var tvungen. Det lugnade sig lite så vi kom till bilen. Att köra bil brukar hjälpa mig vid ångest och det gjorde de nu också. Men usch så stark den var och så länge den satt i.

Det var en sån ångest som var många år sedan jag hade. En sån där jag känner att jag inte har någon som helst kontroll. Över någonting. Det kändes som om en riktigt katastrof skulle ske när som helst och jag inte kunde göra någonting åt de. Som att jag skulle bli helt handlingsförlamad. Denna maktlöshet är fruktansvärd. Där stod jag bland massa människor med tre barn och kände att jag var ensammast i hela världen.

Har ni någon gång varit med om den där sekunden när någonting håller på att hända och hela kroppen reagerar? Tex när ni kör ut i en korsning och tycker att de kommer en bil i ögonvrån eller när man går över en gata och tycker att de kommer en bil i hög hastighet emot en. Den sekunden när hela kroppen spänner sig, pulsen ökar, andningen stannar upp helt, man blir illamående, kallsvettig, ont i magen osv. Kroppen reagerar helt enkelt på fara. När man inser att de inte är någon fara går de över. Så känns min ångest. Men de håller i sig mycket längre. Denna fight or fly känslan.

Eftersom de var så länge sen jag hade en sån här ångest visste jag inte vad jag skulle göra. Alla katastrofer jag kunde komma på flög igenom huvudet och jag visste inte alls hur jag skulle tänka för att bryta de. Det ända jag kunde tänka på var hur jag skulle lösa det hemska som kunde hända. Vem ringer jag? Vart tar jag mig? Vilket sjukhus är närmast? Hur lång tid tar de innan ambulansen kommer? Vem tar sig hit fortast av dom jag känner osv.

Så skönt när de gick över. Men man blir så trött. De tar otroligt mycket energi att gå igenom en ångestattack. Speciellt när man har barn med sig och inte bara kan fly eller gå in i sin ångest och ta hand om den. Jag behövde några dagar på mig att bearbeta de men så skönt att få skriva av sig lite.



6 kommentarer:

  1. Aldrig haft någon ångest-attack men det låter verkligen inte trevligt, förstår att den kanske byggs på av att man är ute i det offentliga och med sina barn. Vet du varför du fick den? är inte så insatt i sånt här så jag vet inte så mycket, det kanske inte alltid går att koppla ångest-attacker till något specifikt? Hoppas du mår bättre nu i alla fall! <3

    Svar: Ja vi har en liten Mumin-period nu (så otroligt mysig serie!) och det kändes fint med ett tema på deras namn. De är galet söta, vi önskar såklart att vi själva kunde behålla alla men då har vi sju katter och det går inte riktigt 😛 Ja tiden går otroligt fort och det märks så tydligt när de är så små med, det händer så mycket på så kort tid.

    SvaraRadera
  2. Jag har också haft ångest attacker. Men mindre nu.. Men ibland kan det komma en sån kraftig så man inte vet var man ska ta vägen..

    SvaraRadera
  3. Mycket starkt inlägg och jag tycker det är extremt modigt och framförallt bra att man vågar berättar om sånthär! Det är väldigt tabu att prata om men jag tror att hade alla vågat skriva om det som du gör, så hade alla sett hur vanligt det är.
    Jag tror många känner igen sig!

    SvaraRadera
  4. Ångest...när det blir sådär stark så tar det musten ur en.
    Glad att du fixade det så bra. Och strunt samma om det var en massa folk. Det viktiga är att du fick kontakt med dig själv. Och gjorde vad du kunde för dig själv.

    Jag har stått i balklänning en gång och andats i en påse under en panikångestattack, i tunnelbanan en fredagskväll. Tårarna rann och sminket med dom. Flåsade som en valross. Du kan ju föreställa dig att det var några som tittade.

    Tycker att du gjorde det bra. Och jag hoppas att det är lugnt nu. Att du mår bra.
    Kram Hannis

    SvaraRadera
  5. Vilken stark kvinna du är som tog dig igenom attacken. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns. Jag hoppas att det dröjer länge till nästa gång, om det nu måste bli en nästa gång. Det bästa vore om du slapp dem framöver.
    Stor kram
    Helén

    SvaraRadera
  6. Alltså fy fasen, finns ju inget värre än när det bara drabbar en sådär. Stor kram till dig!

    SvaraRadera