tisdag 16 augusti 2016

Min ångest


Jag har levt med ångest hela mitt liv. Redan som barn hade jag de. Jag har gått i terapi från och till sen jag var 15 år. Och ätit medicin för min ångest i många år.
Det är ingenting jag skäms för. Och har aldrig gjort. Jag har aldrig sett någon skillnad mellan fysiska och psykiska sjukdomar. Jag behöver äta medicin varje dag, diabetiker behöver ta medicin varje dag. Vad är skillnaden?
Varför är det så otäckt när en människa mår dåligt i själen? Varför håller man tyst om det? Varför är det så otäckt att prata om sånt? När man själv är öppen med de kommer de ofta fram att väldigt många andra också äter medicin och/eller går i terapi.
Människor i samhället mår sämre och sämre hela tiden. Och med pressen och att tysta ner hur man mår blir de knappast bättre. Jag förstår inte hur man ska bryta den onda cirkeln. Hur dåligt man än mår får man inte visa de och tillslut orkar man inte hålla masken längre och allt spricker. Då är man långt nere. Och de är lika långt ut ur skogen som in i den.
Vi måste vara snällare mot oss själva och varandra. Sänka kraven. Våga prata om de som gör ont. Stå för våra fel och brister och acceptera andras fel och brister.

3 kommentarer:

  1. Jag tror att öppenhet är den enda vägen. Att vara den man är och visa andra vad ångest, depressioner och annat är för något.
    Men jag tror också att det tar tid. För att människor är rädda och håller fast vid yta.
    Så jag tänker att om jag, du och andra som vet hur det är, fortsätter att skriva eller prata om det så kanske andra törs och framför allt så kanske människor börja lyssna på riktigt.

    Stor kram Hannis

    SvaraRadera
  2. Öppenhet är enda sättet att få rätt vård också, så man dräper sig själv genom skammen. Helt rätt att inte hymla med det. Jag har själv olika ångest och en sjukdom som heter tvångssyndrom (hade dock ångest innan, så de hör inte alltid ihop med varandra). Inte så kul, men nu när jag fått hårtträna och rätt dos medicin så blir jag stadigt bättre :)

    SvaraRadera
  3. Bra och modigt att du är så öppen med det. Det ger oss andra en förståelse för hur det kan vara att leva med ångest.
    Kram Helén

    SvaraRadera